De amerikanska flygförbanden i England tillhörde 8th Air Force, en gigantisk flygstyrka
baserad i East Anglia nordost om London. Totalt överlämnade Royal Air Force 75 flygfält
varav 58 utnyttjades av 8th Air Force. För att möjliggöra operationer under alla årstider
byggdes med början 1942 alla baser med permanenta banor i triangelform enligt
principskissen nedan.

Två banor var ca 1 000 meter långa och en tredje drygt 1 500 meter för start med maxvikt (bomber och bränsle). Varje bas hade 4 divisioner med vardera 18 flygplan (totalt 72) och minst 50 uppställningsplatser.

Förbanden bestod av 4-motoriga Boeing B-17 Flying Fortress och Consolidated B-24 Liberator.

Det var en komplicerad procedur när bombflygplanen från varje flygbas startade med 30 sekunders mellanrum och därefter samlades i boxformationer för att slutligen efter en och en halv timme lyckats få ihop en gigantisk formation med övriga basers förband, ibland en styrka på över 1 000 bombflygplan, innan men kunde sätta kurs mot bombmålen i Tyskland.
Jaktförbanden som eskorterade bombplanen bestod av flygplanstyperna Republic P-47 Thunderbolt, Lockheed P-38 Lightning och North American P-51 Mustang.

De amerikanska förbanden anföll Tyskland dagtid och engelska Bomber Command nattetid.
Orsaken till denna uppdelning var dels att engelsmännen åsamkats svåra förluster vid daganfall under början av kriget, dels att tyskarna börjat med nattanfall mot London och andra engelska städer under hösten och vintern 1940–1941 och engelsmännen valde att svara med samma mynt.
Air Marshal Sir Arthur Harris, befälhavare för Bomber Command, utarbetade en strategi som gick ut på areabombning av industriområden och hamnstäder. Planen började att sättas i verket med massiva nattanfall i inledningen av 1942.

USA kom Storbritannien till undsättning från och med hösten 1942. Till sin hjälp hade de amerikanska bombflygplanen bland annat ett bombsikte, utvecklat av Carl Norden, som möjliggjorde precisionsbombning dagtid. Inledningsvis hyste amerikanarna en tro på att bombflygplanen skulle kunna försvara sig utan jakteskort tack vare att de flög i stora boxformeringar och hade kraftig defensiv beväpning, men skyddet visade sig vara otillräckligt. Bombarmaderna led svåra förluster.

Senare kunde jaktflygplan, utrustade med extratankar för utökad räckvidd, följa och skydda bombflygplanen. Med P-51 Mustang fick man slutligen ett jaktflygplan med utomordentliga prestanda och med möjlighet att följa bombarmadorna ända till Berlin och tillbaka igen. Under augusti 1944 ändrades antal uppdrag varje besättning skulle genomföra från 25 till 35, en utökning som kom till stånd tack vare framgångsrik bekämpning av det tyska jaktflyget.

I varje bombräd deltog mellan 500 och 1 000 B-17 och B-24 (lastade med över 2 000 kilogram bomber vardera). Mot slutet av kriget kunde uppemot 2 000 bombplan ingå i en styrka, skyddade av ca 1 000 jaktflygplan. Av dessa nödlandade eller störtade 162 flygplan i Sverige under kriget. Många av nödlandarna eskorterades till lämpliga flygfält av svensk jakt J 20 från F10.

Störst strategisk framgång fick bombflyget när man under sommaren 1944 och framöver koncentrerade sig på att anfalla oljeraffinaderier och fabriker för framställning av syntetisk olja. Attackerna mot flygplanstillverkningen misslyckades däremot, sedan rustningsminister Albert Speer hade beordrat att stora delar av produktionen skulle förläggas till gigantiska underjordiska fabriker. Trots stora mängder nytillverkade tyska jaktflygplan utgjorde de inte det största hotet mot det allierade flyget under det sista krigsåret. Det tyska flygvapnet led nämligen av brist på både piloter och flygbränsle. Det största hotet mot bombflygplanen bestod i stället av kvalificerat tyskt radarstyrt luftvärn.

Källor:
Martin W. Bowman: B-17 Flying Fortress Units of 8th Eighth Air Force (Part 1 & 2) och USAAF Handbook 1939-1945; David Donald (ed): American Warplanes of World War II; Mike Spick: Luftwaffe Fighter Aces, The Jagdflieger and their Combat Tactics and Techniques; Bo Widfeldt: Amerikanska nödlandare.