Bombflygets tidiga utveckling kom att starkt påverkas av tankar från den visionäre italienska generalen Guilio Douhet (1869–1930). Han publicerade 1921 boken ”Il Dominio dell'Aria” (Herravälde i luften), i vilken han förutspådde att bombflyget skulle komma att spela en helt avgörande roll i framtida krig. De fruktansvärda förlusterna i skyttegravarna under första världskriget, ledde Douhet till slutsatser om bombflygets möjligheter i framtiden. Han definierade fem primära bombmål för bombflyget: industriella centra, infrastruktur, kommunikationer, regeringsbyggnader och sist men inte minst städer, för att där bryta ned viljan till motstånd hos invånarna. Dessutom trodde han att bombflyget skulle komma att härska oinskränkt i lufthavet, eftersom jaktflyget inte skulle kunna nå och nedkämpa angriparna. I stället för att fåfängt försöka bekämpa bombflyget i luften skulle man attackera deras flygbaser. Som en bekräftelse på riktigheten i denna Douhets förutsägelse var under större delen av 1930-talet bombflyget snabbare än dåtidens jaktflyg

Douhets bok kom ut i en reviderad upplaga 1927 och den kom att användes i många länders militärteoretiska utbildningar. Även i Sverige kom Douhets tankar att prägla utvecklingen. Bombflyget, som hittills saknats i Sverige, kom genom försvarsbeslutet 1936 att få en dominerande ställning i Flygvapnet. Jaktflyg planerades dock till försvar av Stockholm, Göteborg och Malmö.
Redan under det spanska inbördeskriget besannades teorierna om ett totalt krig, när staden Guernica kom att bombas i april 1937. Efter andra världskrigets utbrott 1939, kom många av Douhets tankar kring strategiskt bombflyg att omsättas av de krigförande i praktiken.

Det tyska flygvapnet, Luftwaffe, var i huvudsak uppbyggt för taktiskt samarbete med armén (främst pansarstyrkorna), mindre för strategiskt bombkrig. Men, 1940 när Hitler planerade för en invasion av England, användes bombflyget för anfall av fiendens flygbaser i syfte att uppnå nödvändigt luftherravälde. Detta misslyckades dock, då engelsmännen bland annat med hjälp av en för tyskarna ännu okänd radarledning, kunde dirigera jaktflyget i rätt tid, till rätt plats, när bombarmadorna flög an mot England. Förlusterna tvingade det tyska bombflyget att övergå till nattbombningar av London, den så kallade Blitzen. I mörker var jaktflyget till stor del fortfarande blint. Genom ny navigeringsteknik kunde även mindre städer anfallas. Som en av de första städerna utplånades Coventry, med viktiga krigsindustrier, mer eller mindre i november 1940.

1940 förfogade England enbart över tvåmotoriga bombflygplan, men man påbörjade byggandet av fyrmotoriga strategiska bombflygplan med räckvidd för att kunna nå mål i hela Tyskland. Short Sterling och Handley Page Halifax introducerades i Bomber Command under 1941, men det mest framgångsrika bombflygplanet blev Avro Lancaster som kom i tjänst 1942. I februari samma år hade Air Marshal Sir Arthur Harris, ”Bomber Harris”, tagit över ledarskapet av Bomber Command och med början i tusenplansräden över Ruhrområdet i maj 1942, genomförde han med stor konsekvens strategiska bombningar av Tyskland under hela kriget. Bombflyget var det enda offensiva vapen som kunde slå mot själva Tyskland, fram till invasionen i Normandie den 6 juni 1944.

Det engelska bombflyget opererade nästan uteslutande nattetid utifrån erfarenheterna från början av kriget, då dagoperationerna drabbades av svåra förluster. Många fler problem var förknippade med nattoperationer, bland annat kunde inte formationsflygning genomföras utan man startade från baserna med en minuts mellanrum och flög i en lång rad efter varandra mot målet. Förfarandet innebar risker för kollisioner och svårigheter att finna rätt plats för bombfällningen.

I ett försök att öka precisionen bildades Path Finder Force (PFP), som bemannades av elitbesättningar. Deras uppgift var att med pyrotekniska bomber av förutbestämd färg, med ett ”Christmas tree” markera var efterföljande bombflygplan skulle fälla sina bomber. Så småningom utvecklades en taktik, där markerande flygplan stannade kvar över målområdet på en högre höjd, och som ”Master of the Ceremony”, övervaka att strömmen av bombflygplan fällde bomberna på avsedd plats. Vid behov kunde man gå in över målområdet på nytt och fälla ett ”Christmas tree” denna gång med en ny färg och beordra bombfällning mot den nya markeringen.

Efterhand tillkom tekniska hjälpmedel för navigeringen, utrustning som i första hand tilldelades PFP. En navigeringshjälp var installationen av GEE, vilken kunde ge bäringen till flera navigeringsfyrar i England, något som kunde ligga till grund för bestämningen av positionen. H2S blev världens första flygburna operativa markradar, på vilken navigatören kunde urskilja framträdande kustlinjer och städer.
Både Tyskland och England utvecklade radar för nattjaktflygplan. Redan 1942 fick båda länderna sina första operativa nattjaktflygplan, Tyskland med Messerschmitt Bf 110F-4 och England med De Havilland Mosquito NF Mk VII. Den förbättrade Mosquito-nattjaktversionen NF Mk XIX (1944), blev 1948 Flygvapnets första nattjaktflygplan, J 30.

Hela tiden pågick en elektronisk krigföring, där ena parten kunde ha övertaget några månader, innan motparten åter kom att ligga steget före. Tyska nattjaktflygplan sköt ner många engelska bombflygplan över eller i närheten av svenskt luftrum, då strömmen av bombflygplan på väg till Berlin och andra tyska mål valde vägen över södra Sverige för att undvika tyskt luftvärn.

Sverige hade inget luftförsvar nattetid annat än luftvärn. Natten mellan den 29–30 augusti 1944 sköt tyska nattjaktflygplan ner hela 14 Lancasterbombare över och i närheten av Skåne. Totalt hamnade 114 engelska flygplan av olika anledningar i Sverige under kriget.

Flera specialversioner av Lancastern utvecklades. En version (B.III) genomförde den berömda operationen med studsbomber mot Möhne-dammarna i maj 1943 (No 617 Squadron). Två av tre fördämningar sprängdes och det uppdämda vattnet i reservoarerna forsade nedströms. Elförsörjningen till krigsindustrierna i Ruhrområdet kom att påverkas i flera månader framöver, men framför allt blev räden till en stor moralisk framgång för hemmafronten.

En annan Lancasterversion (B.I) bar den 5,5 ton tunga Tallboy alternativt den 10 ton tunga Grand Slam-bomben. Tallboy användes vid sänkningen av slagskeppet Tirpitz uppankrad i Tromsö i november 1944. 18 Lancasterbombare passerade in över Norge strax norr om Trondheim, korsade gränsen till Sverige, flög norrut på svensk sida, samlades över en utplacerad navigeringsfyr, innan man åter flög in över Norge och genomförde en gemensam attack mot Tirpitz som fick slagskeppet att slå runt. Därmed var fartyget slutligen oskadliggjort.

Grand Slam-bomben fälldes 1945 mot ett fåtal mål, bland annat mot en gigantisk bunker för V2-raketer och en stor viadukt, vilken raserades.
Sista krigsåret fanns 42 Squadrons med Lancasterbombare tillgängliga, ca 840 flygplan, inför varje natträd. Totalt byggdes 7 377 Lancasterbombare av alla versioner. Varje besättning skulle genomföra 30 uppdrag, ”missions”, innan man överfördes till annan tjänst, oftast som instruktör under sex månader. Därefter fanns möjligheten till en andra tjänstgöringsperiod omfattande 20 uppdrag.

Av 125 000 man ingående i Bomber Command (alla frivilliga) omkom 55 573. Totalt under andra världskriget omkom i hela Royal Air Force 79 281 besättningsmän. Siffror som manar till eftertanke och tacksamhet för det stora offer som krävdes för att besegra det totalitära Nazi-Tyskland.

Under andra världskriget följde RAF Bomber Command (och USAAF strategiska bombflyg) generalen Douhets doktriner angående val av strategiska bombmål:

• Ruhr-området med dess koncentration av tung krigsindustri
• Hamburg i juli-augusti 1943 (första gången ”Windows”, aluminiumremsor 30 centimeter långa och 1,5 centimeter breda, släpptes och som kom att förblinda tyska radarstationer), där ca 40 000 personer omkom och 1 miljon innevånare tvingades lämna staden.
• Berlinoffensiven november 1943 – mars 1944 (Tysklands politiska maktcentrum),
• Peenemünde augusti 1943 (raketforskningsbas för V1 och V2), norra Frankrike våren 1944 (järnvägsnätet inför dagen D).
• Dresden i februari 1945 (dess infrastruktur, Stalin ”krävde” bombning för att stoppa tyska förstärkningar till fronten, beslutet blev senare starkt kritiserat eftersom staden hyste mängder av flyktingar från öst).

Avgörande strategisk betydelse fick bombningarna först från och med sommaren 1944, då det engelska och det amerikanska bombflyget förenades i anfall mot raffinaderier för framställning av syntetisk olja, anfall som så småningom stoppade bränsletillförseln till det tyska krigsmaskineriet.

Några av Douhets doktriner visade sig inte stämma när de praktiserades i praktiken. Strategisk bombning av storstäder ledde förvisso till fullständig förstörelse, men inte till att viljan till motstånd försvann. Jaktflygets utveckling orsakade svåra förluster för bombflyget, som behövde skydd av eskortjakt för sina uppdrag. Douhets förutsägelse om ett snabbt krigsavgörande tack vare bombflyg besannades inte. Markstridskrafter var tvungna att involveras för att få till stånd ett avgörande. Det totala kriget medförde att förlusterna blev större än någonsin i krigets historia.

Svenska Flygvapnet fick revidera sin uppfattning om fördelningen mellan bomb- och jaktflyg.
Stor ökning av antalet jaktdivisioner genomfördes omedelbart efter kriget. Spaningsflyget har aldrig ifrågasatts. Det har behållit både sin strategiska och taktiska roll.

Källor:
Martin Bowman och Theo Boiten: Raiders of the Reich; Alan W. Cooper: Bombers over Berlin; Jeffrey Ethell och Alfred Price: Target Berlin; Jörg Friedrich: Branden; David J. March: British Warplanes of World War II; Robin Neillands: Bomber War; Marco Smedberg: Om Luftkriget; Alex Thorne: Lancaster by War:4, Pathfinder Squadron; Stewart Wilson: Boeing B-17, B-29 & Lancaster, Rolph Wegman: Brittiska nödlandare 1940–1945.